Sömnmetoder... Bara ordet klingar ont i mina öron. Det får mig att tänka på brist på empati, kallhet, tvång, gråt, rädsla. Det får mig att känna skuld, ångest, panik inför vad man utsätter små små barn för. Barn är inte maskiner man kan programmera till att funka på ett visst sätt, ändå är det så populärt med att försöka styra ett litet barns behov så det passar föräldrarna. Resultatet blir inte sällan en utsliten förälder efter flera minuters (timmars?) kamp och ett barn som gud vet vad känner för hemska saker. Rädsla, ångest, panik, skräck, inte minst otrygghet.
Både 5 minutersmetoden och SHN är inte sömnmetoder, de är skrikmetoder. Dock är SHN en renodlad tortyrmetod. Båda metoderna går ut på att lära barnet att somna själv, utan närvaro av mamma eller pappa. Oavsett om bebis skriker för full hals, bebis SKA somna själv. Det man lär barnet är inte att somna själv. Man lär hen att det inte är lönt att skrika, det kommer ändå ingen hjälp. De får ligga där i ett mörkt rum och känna rädsla och skräck. Känna sig ensamma, lämnade, övergedda.
Hur kan vi behandla barn såhär?? ALDRIG skulle vi behandla någon vuxen på detta sätt, men de extra känsliga barnen får stå ut med detta. Skadan som man kan åsamka blir en djupt rotad misstro till föräldern.
Jag klarar inte skriva mer utförligt, jag blir för illa berörd. Här nedan kan ni klicka er in på ett brev som en mamma skrivit till en bloggare, där hon berättar hur just SHN åsamkade stor skada på hennes dotter. Jag grät när jag läste...
Ett brev om sömnmetoder
Vad är SHN? Gå in här nedan och läs på Lady Dahmers blogg, där hon skrivit ett inlägg där hon tar upp just SHN och i inlägget finns även ett utklipp från en "metodbeskrivning" från SHN. Läs och förfäras...
5 minutersmetoden vs SHN
Och till slut, en artikel om varför 5-minutersmetoden också är en form av tortyrmetod a la Pavlov
Fem minuter av grymhet
Jag försöker alltid vara lyhörd för Lillemans behov. Varje gång jag någon gång ignorerat eller gjort fel, så får jag dåligt samvete. Nu när jag sett så mycket om alla dessa sömnmetoder så kan jag inte låta bli att tänka på vår egen sömnrutin. Är jag tillräckligt lyhörd? Tvångssöver jag honom? Gör jag fel, skadar jag honom?? Nej, jag tror inte det. Jag ser på han när det är dags för sängen. Ibland är det klockan 19, ibland klockan 21. Jag lämnar han aldrig att sova själv i det mörka sovrummet. Nyligen har han fått börja somna i sin egen säng, men jag sitter bredvid. Alltid redo att fånga hans hand när han sträcker ut den mot något att gripa tag i. Alltid redo att fånga nappen som ploppar ut, alltid redo att hjälpa han att förbli trygg där han är.
Detta är mina åsikter. Det finns, tyvärr enligt mitt tycke, många föräldrar som tillämpar dessa skrikmetoder. Jag tror inte att de på något sätt är onda, att de vill sitt barn illa. Jag tror att det finns de som inte vet bättre. Att det finns de som inte vågar lita på sin egen magkänsla som förälder, att man istället litar blint på vad andra säger och förespråkar. Länder som tillåter aga är inte bebodda av onda föräldrar. De älskar sina barn lika mycket som föräldrarna i ett land som Sverige, där aga är förbjudet. Man vet helt enkelt inte bättre.
Jag tror att användandet av sömnmetoder tyvärr kommer från att föräldrar känner att de inte får det stöd de behöver från exempelvis BVC och slutligen blir desperata. Det kan periodvis vara oerhört tungt att vara småbarnsförälder under perioder när de vägrar sova. Vill man ha stöd och hjälp kan jag tipsa om boken somna utan gråt som går ut på att kartlägga barnets rutiner/sömnmönster och därmed försöka underlätta för barnet när hen har svårt att sova. Jag minns att jag började läsa den när sonen var liten men kom bara halvvägs. Struliga sömnperioder tror jag är en del av tiden med småbarn och är man bara lyhörd, kärleksfull och signalerar trygghet till barnet tror jag det slutligen vänder.
SvaraRaderaJag håller med dig :) Det är ju inte svart eller vitt utan jag antar att alla föräldrar gör så gott de kan. Just jag har väldiga problem med att jag känner så starkt för detta. Jag läser iofs på väldigt mycket om allt och inget, men jag märker ju att även jag blir osäker över vad som är bäst för mitt barn, om jag gör "fel". Jag har flera gånger sökt hjälp hos andra mammor, för att höra hur de gör. Men i slutändan så måste jag ändå hitta mitt eget sätt. Så jag förstår absolut de föräldrar som nästan ångestladdat ber om hjälp hos andra, andra som egentligen inte har en aning om hur just deras barn "funkar" men som kan ge generella råd och kanske komma med en lösning som verkar i tiden just nu.
Radera