Saker som jag har svårt att släppa gällande min förlossning

Eftersom min förlossning inte blev som jag hade hoppats på, så har jag fått gå igenom den om och om igen för att på något sätt bearbeta händelsen. Jag har fortfarande en positiv upplevelse, för även om det var tufft så lärde jag mig massor om mig själv, och om själva födandet i sig. Värdefulla erfarenheter som jag kommer bära med mig resten av livet, och som jag faktiskt inte vill byta ut mot en annan förlossning. Den fem dagar långa förlossningen, med konstant ryggliggande (ej självvalt), utan mat och sömn, för tidiga krystvärkar osv fick mig att inse att jag klarar av vad som helst! Jag är en superkvinna, som kan när det väl gäller.

Men! Det finns vissa delar som jag har svårt att komma till ro med, ja jag blir nästan riktigt förbannad inombords. Jag blir både arg på mig själv och på vissa händelser och personer. Om jag hade kunnat ändra på något, så är det dessa saker som jag hade gjort annorlunda.

1. Åkte in för tidigt. Trots att jag visste att jag inte var så långt gången, så åkte vi ändå in till förlossningen. Hela den 50 minuter långa bilresan satt jag och tänkte på att vi kommer få åka hem direkt igen. Varför åkte vi in? Ja, jag ska inte enbart lägga skulden på någon annan, men min sambo var väldigt nervös och ville åka in varje gång jag fick en värk. Hans nervositet och pirrighet smittade av sig och jag blev själv väldigt nyfiken och lite stirrig över att behöva vara hemma. Fan alltså, jag borde varit modigare och stått emot både hans och min nervositet. Jag var liksom inte alls rädd, det var inte därför vi åkte in. Frustration på hög nivå!
2. Sade inte som det var. Vi blev ju hemskickade på morgonen igen såklart, jag var ju inte mer än 1 cm öppen, vilket jag hade väntat mig. Men däremot hade jag fruktansvärt kraftiga och smärtsamma värkar, vilket skulle visa sig vara pinvärkar som pågick i ett dygn (dessa värkar är de jag minns som mest smärtsamma). Men eftersom jag fortfarande var i latensfasen så tänkte väl personalen att det inte var så farligt för mig, för jag hade hittat en bra andningsteknik som gjorde att de inte kunde se på mig när en värk kom. Inombords skrek jag och det var fullt kaos, men det syntes inte utåt. Därför gav de mig rådet att åka hem och vila och äta, och jag fick med mig två alvedon. Jag visste redan då att jag skulle ha en helvetesdag med värkarna, eftersom jag vid den tidpunkten var både fysiskt och psykiskt utmattad. Senare den dagen låg jag hemma och hallucinerade, fruktansvärda blodiga saker... Jag gråter nu bara jag tänker på det... Vad skulle jag gjort? Jag skulle stått på mig och bett om nått starkare än alvedon för de värkarna jag hade, så att jag hade kunnat göra det som de rådde mig om - äta och vila, för jag behövde det akut.
3. Åt inte. Ja, det låter riktigt dumt. Åt knappt något på fyra dagar. Detta gjorde såklart att förlossningen drog ut ännu mer på tiden, eftersom livmodern till slut inte hade nån energi kvar att arbeta på. Men, här vet jag faktiskt inte om jag hade kunnat ändra på det. Jag mådde så fruktansvärt illa och höll på att spy varje gång jag stoppade nått i munnen, så det var verkligen svårt. Så, jag låter denna ligga lite flytande i luften - för att komma ihåg att ÄTA nästa gång hehe.

Ja, dessa tre punkter är de saker som jag just nu har väldigt svårt att komma över. För det är tre saker som jag vet hade ändrat min upplevelse totalt. Fast, egentligen vet man ju aldrig det, vad saker och ting leder till. Jag kan väl kalla det en kvalificerad gissning iaf, att min förlossning skulle blivit bättre om jag ändrat på dessa saker.

Såhär såg jag ut under värkarna (de flesta iaf ;) ). Kaos i hjärnan men avslappnad kropp.

Jag bjuder på denna. Han var så rosa och fin direkt när han kom ut. En stark kämpe som klarade den ca 100 timmar långa förlossningen med djupa hjärtdippar utan mén. Här är han ca 1 minut gammal. 4115g tung och 54cm lång, min lille klump.

 En annan sak som jag tänker mycket på, är hur personalen upplevde mig. Jag, med den långa förlossningsplanen, den utbildade doulan. Vad hade de för fördomar/bild om mig? För mig kändes det nästan som att jag var tvungen att prestera och agera på ett visst sätt. En av anledningarna till att jag lyckades ta mig igenom många av de svåra värkarna var just att jag ville minsann visa dom vad jag kan. Ja, jisses... haha!